af sång är glyädje vunnen. 5*7 grunden rent personlig stämning, och samma frigörelse från dystra intryck, hvilka nyss förut tryckt skaldens sinne. Men den oändlighet, med hvilken han här sammansmälter, är ej mer blott naturen, utan ock den framtid han väntar och hoppas skall gry för hans fosterland. För detta land hade han redan begynt arbeta; många af dessa lifsintressen hade han i sin tidning kämpat för, så godt detta vid denna tid kunde ske. Han såg att det ljusnade, men ock att många hinder ännu kunde möta den nya tid, hvars förkämpe han var. Därför sjöng han: Bed att det ljus, den klara morgonstrimma, som ren oss glädt, för Suomi ej försvinne! Den starka förtröstan, som talar ur diktens slutord, sådana de nu lyda, den kunde han ej då hysa. När »redo stå de unga bröst i landen», då säger han visst: »Där sås den skörd, som Suomis hopp skall värna», men ej ännu: »Där ljusnar dagen och där brista banden», utan blott: »Och fjärran framtid lägger därvid handen». Men en ton hade han dock redan anslagit, som ännu den dag i dag är dallrar i finska hjärtan, då de om Suomi säga: Bed att dess trogna hopp må aldrig gäckas, att aldrig må dess fasta mod förfäras! * Så har skaldesjälen förverkligat sitt valspråk sedan tidiga år: strid och seger! Hårda strider hade hjärtat haft att utstå; med fullt fog hade han kunnat på sig lämpa Vitalis' ord: Vänner, sångarens krans är flätad af blommande törnen. Rosorna skänker jag er — tornet behåller jag själf.