ic tidningsman. Jesus som for till Egypti land och huru han kallade till sig de små barnen och lät dem leka med himmelens änglar — och det sista ord som kom ifrån barnets läppar var: pappa. Aldrig var döden i ali sin dysterhet mera älskeligt skön. Vacker i lifvet var Micha ännu outsägligt vackrare i döden — blomstrande som en ros med snöhvit duk kring sin hals (doppad i iskallt vatten, det sista försöket, ty det var halsens svullnad som dödade honom) — aldrig i hela lifvet förgäter jag hans förklarade blick, där hela himmelens oskuld och salighet såg på mig. Hvarken förr eller sedan har jag sett något så öfverjordiskt herrligt. Men sedan dess vet jag huru de saliga Guds änglar se uppå människans synd och sorg . . Söndagen den 8 september begrofs han. Friska rosor och myrten prydde hans bädd, och man läste vid hans hufvud: Fader, där jag är, där vill jag att ock de skola vara, dem du mig gifvit hafver . . Han hvilar i familjens graf vid sin farfars sida. Hans minne lefver i älskande hjärtan och i en sång tryckt . . under rubriken En liten pilt.» Äfven dikten Två änglar hänför sig till denna smärtsamma förlust. En som skänkte föräldrarna den varmaste medkänsla var vännen Blank. Han hade städse af doktorinnan på Kuddnäs omfattats med nästan moderlig välvilja och under sina besök där alltid haft liflig praktik. Så blef han 1849 stadsläkare i Nykarleby och gifte sig 1851. Det var sålunda han som skötte Micha under hans sjukdom, och följande yttrande i ett bref en månad senare målar både hans trogna vänskap och hans karaktär: