egjst bo. 7 »O huru deltar jag ej i er sorg! Själf har jag lidit grufligen, och jag känner ingen olycka i hela mitt lif, som så djupt krossat mig, som denna förlust. Var det ett medel af vår Herre att kufva och förödmjuka er, så var det också detsamma för mig, ty nu ser jag huru litet människan förmår, när Herren vill annorlunda. En tanke af högmod, liksom vore man något, har stundom hos mig velat uppstå efter mina ofta nog' lyckade kurer, men nu ligger jag djupt slagen med min ringa konst, då jag ej kunnat rädda er älskling. Jag tackar både, dig och Emilie för den undergifvenhet ni visat vid denna för ert hjärta nog hårda skickelse af försynen; det har också mycket lättat min börda, att ni tagit saken sålunda, ty jag vet huru gärna man vid dylika tillfällen vill kasta någon skugga på läkarn. Jag har gjort hvad jag kunnat, och att jag velat göra det bästa, därom har jag sett eder vara öfvertygade.» Topelius själf hade detta år lidit af ögonsjukdom, törorsakad af träget arbete och oförsiktigt cigarrökande. Åkomman häfdes, men hade kräft en smärtsam behandling. Eljes var hans hälsa under åren närmast efter giftermålet öfver hufvrd god. Fru Emilie däremot hade alltsedan Michaels födelse v a/it sjuklig och nerv-svag, och amnnndet af den kraftiga gossen tog äfven på henne. Så hade hon och hennes Zachris sorgen att två gånger efter hvarandra (mars 1850 och februari 1852) mottaga dödfödda barn, först en flicka och sedan en gosse. Äfven den första af dessa smärtsamma tilldragelser har lämnat ett poetiskt spår efter sig: i Zonas Bok läsas verser, hvilka både till innehåll och rytm framstå såsom en förklang till En liten pilt. Två strofer må anföras: