ic tidningsman. blefvo flere, en tid höll man egen ko. Sålunda fick husfadern se sig om efter andra inkomstkällor. I början af 1846 sökte han en amanuenstjenst vid universitetets konsistorium — samma befattning som Runeberg tidigare innehaft — men sekreteraren förordade en student, förnämligast emedan denne hade »en utmärkt vacker och redig handstyl». Nio ledamöter af konsistorium läto bestämma sig häraf, de flesta dock förenande sig med Nervänder, som erkände Topelius' företräde i litterärt afseende, men ansåg befattningen ej vara af den beskaffenhet att rent vetenskaplig skicklighet, allraminst åt det historiska hållet, borde uteslutande tagas i betraktande. Minoritetens talan fördes af Laurell och Nordström. Den förre erinrade att amanuenserne kunde sättas att föra protokoll i konsistorium, hvarvid vetenskaplig skicklighet erfordrades; Topelius' handstil fann han behjälplig. Nordström ansåg att gällande befordringslagar borde tillämpas, emedan amanuenserne räknade tjensteår. Sjöström instämde med dem och likaså Ilmoni, »så mycket hellre som Topelius med en öfverlägsen bildning förenade, såsom allmänt kändt vore, en utmärkt stilistisk förmåga». Ilmonis yttrande biträddes af Tengström, Schultén och Ursin. Sannolikt lade Topelius ej denna motgång på sinnet, och för hans ställning som författare var det helt visst en lycka att han förblef fullkomligt oberoende af hvarje byråkratisk påverkan. Från april samma år var han fem år framåt extra ordinarie amanuens vid universitetsbiblioteket; denna befattning var dock lönlös. Men hösten 1846 erhöll han anställning som" lärare i Helsingfors lyceum, under-