egkt bo. 15 singfors, sålunda att Emilie med Micha under kappan satt vid min sida på ena skjutskärran och barnflickan Anna Sten med skjutskarlen på den andra, medan vagnen, nödtorftigt uppstyltad med en bom, kom tom efter fot för fot. Och allt detta i det förfärligaste oväder med storm och hällregn, så att vi, genomblötta på halfva hållet, måste torka oss i en stuga. Dock aflopp allt med Guds bistånd utan ringaste men för hälsan, och vår lilla Micha smålog åt alla besvärligheter. Också för koleran bevarade oss Guds mäktiga hand, så att vi däraf icke hade ringaste känning.» Så mycket angenämare var däremot sommaren 1851 färden från Helsingfors. Topelius hade om våren begärt pass för att resa till Sverige och Danmark samt sedan till världsexpositionen i London, för hvilken han lifligt intresserade sig. Men tillåtelsen att resa dröjde —- först i medlet af juli kom besked: han skulle få fara till Sverige, men ej längre. Sådana voro tiderna. — Naturligt nog var Topelius ej nöjd med »ett sent och halft medgifvande af hvad som aldrig i fredstid bort vägras en person af bildning», och så företog han i stället med sin hustru en inrikes resa, medan Aina sändes med Sophie la cadette till Nykarleby. I en bräcklig schäs bar det af till Borgå och sedan till de östra städerna Lovisa, Fredrikshamn och Viborg, i hvars närhet midsommaraftonen, tillbragtes vid en kokko i skogen med talrik ungdom af allmogen. I Viborg njöt man två dagar mycken gästfrihet hos Hackmans, och sedan for man längs den under anläggning varande Sairna kanal till Lauritsala samt fortsatte till Varkaus, Nyslott och Punkaharju, hvilket besågs »i en strålande midnatt». Vidare — allt naturligtvis till lands — till