eget bo. 17 säger ibland, ty ofta då jag hör af deras lefverne där, blir jag smått rädd; men nog ville jag ändå i det hela taget bra gärna dit, till och med bo där, om du så vill. Men nog är där en afgrund som slukar — pengar åtminstone, kanske mycket bättre med.» När sedan Vasa-planen går om intet, skrämmer en släkting ytterligare upp henne för det flärdfulla hufvud-stadslifvet; men fästmannen lugnar henne med att man i Helsingfors kan »lefva vått och torrt, depensivt och indraget, bullersamt och tyst, huru man vill. Det kan man ej i mindre städer. Här finns, bredvid den mest utsväfvande lyx, den vackraste huslighet . . Hufvudsaken är att man trifs hemma, och hvad tror du, min egen älskling, månne vi ej göra det?» Söm man ser har hans ställning till hufvudstads-lifvet förändrats från den tid då han här tvärtom försvarade Nykarleby mot ett nedsättande uttalande (2 : 370) och än mer från den tid då han i Helsingfors såg »den stora världen, som för mig är intet» i motsats till »den lilla i Nykarleby, som för mig är allt» (2 : 119). ' Nykarleby representerades, då sistnämnda yttrande fälldes, i hans föreställning hufvudsakligast, utom af det egna hemmet, af familjerna Lithén och Turdin; till dem kommo senare Lindqvists och Lundmarks. De båda förstnämnda af dessa fyra hem upplöstes emellertid genom ekonomiskt obestånd och döden, Lundmarks på ett nästan ännu sorgligare sätt: tullförvaltaren afsattes 1843 för balans, dömdes till fästningsstraff och dog på Sveaborg vid jultiden 1847. Med Lindqvists var han förenad främst genom Emilie — ehuru han nog äfven till öfriga familjemedlemmar stod i det bästa förhållande. — Nämnas må att Haeggströms snart flyttade bort;