eget bo. 19 »Den som blott vintertid sett Helsingfors, har icke väntat sig denna lummiga grönska, detta lifliga blå, dessa leende vuer, hvilka en skön julidag så behagfullt omväxla med architekturens sköna men stela skapelser och den reguliera enformigheten af gator och torg. Inträffar ännu därtill att dessa gröna promenader vimla af en brokig folkmängd och dessa blåa böljor upplifvas af en mängd farkoster i ständig omväxling — så må man icke gärna neka Helsingfors sin trefnad, sin liflighet och sin så ifrigt eftertraktade, ihärdigt efterjagade och hastigt förvärfvade storstadsglans.» Äfven planerna på att lämna Helsingfors hade säkert hos Topelius stärkt känslan för hvad staden dock erbjöd honom. Redan i juni 1843, då Holsti gjort honom uppmärksam på en tjenst vid kadettkåren i Fredrikshamn, antecknar han därom: »Planen gör mig hufvudbry — att så tvärt afbryta min akademiska och publicistiska verksamhet! — men å andra sidan framtiden?» Karakteristiskt nog sade Cygnæus om denna plan: »Det är skada»; men Snellman menade: »Tag du det solida.», Ej heller Vasa framstod som särdeles tilldragande. Emilie hade hört ett par ungdomar säga »att de ej ville bo i Vasa om de fick lefva där för ingenting, och att en blytyngd vältades öfver dem då de kommo inom Vasa tullar. Det är underligt att alla människor säga så.» Hon tillägger visst: »Ingen tyngd får komma öfver vårt hem, om vi också bo i Vasa, är det inte sant, det?» — Men snart fick Topelius äfven från andra håll underrättelser, som ställde Vasa i en föga gynnsam dager. Åtskilliga gymnasister från Åbo och Borgå hade flyttat öfver till det nya läroverket och dit medfört en uppfattning af gymnasistfriheten, hvilken ej stämde öfverens