redaktören. 33 cistiska hållet, likasom hans känsla af att tidningarna kunna betraktas som historiska källskrifter. Kort därpå, under hemresan, studerar han också verkligen på Sonnes den nämnda tidningen för 1812. Sin egen tids press följer han äfven med vaken blick. I maj 1837 antecknas: »På Morgonbladet stod en artikel om Prästval, undertecknad F—n. Ej längesedan lästes på samma blad en artickel af motsatt syftning, undertecknad S—n. Vi kommo därföre öfverens att det var Satan och Fan som hade disputerat om prästval.» Och några dagar senare skrifves: »Quid Decens skref om [ångfartyget] Storfurstens senaste lustfärd till Reval, en jämmerligt fadd och usel artickel. O, det är på skralité med vår periodiska press, så det är synd och skam!» »Quid decens» är Helsingfors Tidningar, hvilka hade till motto (från Horatius): Quid verum atque decens curo et rogo (Jag vårdar mig om och söker det som är sant och anständigt). På hösten samma år heter det ånyo om de »kritiska snapphanarna» (se 2:264): »Man var nu sysselsatt att hopsmörja ovett åt Helsingfors Tidningar.» Och än mer kritisk blir han säkert då han 1839 läst Snellmans Spanska flugan, däri den inhemska tidningspressens »skralité» skarpt gisslades. Ja detta kritiska intresse tar sig till och med skönlitterär form. År 1837 påbörjade han i Promenaderna ett »Conterfej af den finska periodiska pressen i baldräkt, Litterärt spektakel i en act». Ur personförteckningen — längre än till denna kom han ej — må anföras följ ande prof: »Madame Quid decens, skvallercollegierådinna. Toiletten efter nyaste mod, tämmeligen snäf, urringad så 3