ic tidningsman. djupt »bruket» någonsin tillåter. Affecterar i sitt väsen den moderna nonchalansen, hvarunder likväl i hvarje ögonblick småstaden framskymtar. Hennes min är än spotsk, än nedlåtande och beskyddande, hennes tunga rörlig, stundom litet kvick och ofta mycket dum. Säges vara nära släkt med Helsingfors Tidningar.» Af allt detta kan man med fullt fog draga den slutsats, att han. i sitt stilla sinne kände nog så mycken lust att framdeles själf åstadkomma något bättre. Och rätt egendomligt är att läsa huru han, då han hemma i Nykarleby i juni 1840 uppmanas att skrifva något om Helsingfors, i dagboken svarar: »Om några år kanske.» Kom så jubelfesten, hvilken äfven i detta afseende visar samma djupt ingripande verkan som i så många andra. När han i dagboken slutar året 1840, säger han om sig själf: »Väl har jag älskat det stora, älskat att glömma mig själf och mitt dunkel i de höga, allmänna intressenas närhet. Men mitt lif har saknat både allmän betydelse och enskild omväxling. Det har framgått som en sakta vind öfver ängarnas blomdoft och insjöns fredliga, fastän djupa vågor . . Väl har jag beundrat snillets ära och odödlighetens evigt grönskande lager. Men jag sträcker ej min hand så högt, där jag står i den låga dalen. Skyarna — och människors loford äro skyar — vill jag se komma och fara utan sorg. Glömd vill jag lefva — men dock så att någon handling blefve kvar efter mig — namnet kan vara likgiltigt. Det står förvaradt i en högre höjd än ryktets; men i sina verk skall människan lefva igen på jorden.» > Det var sålunda endast till formen som hans beslut att erbjuda sig till tidningsredaktör kunde kallas ett