redaktören. 37 men de väckta i Nykarleby hänförde skildringen till Malmberg. Och Topelius skrifver om denna teckning till Emilie: »Där uppträder Henrik och Marié — Marie har drömt att han var död — Gud, om det vore blott en dröm — den oförgätlige!» Redan i april hade emellertid fiktionen med Henrik såsom insändare gett upphof åt en annan, hvilken vi snart skola beröra och som sedan under elfva år spelade en stor roll i hans publicistik. Och likasom redaktören i dessa — och i flere andra — fall oförskräckt tog sina publicistiska uppslag från den krets som stod honom närmast, så fick han från denna krets äfven höra åtskilliga omdömen öfver tidningen. Ofta gällde uttalandena dock sommarredaktörerna, hvilka ej sällan ansågos försämra bladets kredit — något som således innebar ett indirekt beröm för Topelius själf. Särdeles illa liden var Fredrik Cygnæus, som skötte tidningen 1842; hans vidtsväfvande bombastiska stil var ju ock föga egnad att göra honom populär, och därtill var han aggressiv och hetsig mot kollegerna i pressen. Så började under denna tid kyrkoherden i Nykarleby, Snellman, att förse tidningen med randanmärkningar sådana som drafvel, sladder, floskler, hvarjämte ett par artiklar öfverströkos med dubbla kors. Då han höll tidningarna i »bolag» med flere andra i staden, blefvo dessa meningsyttringar bekanta för doktorinnan Topelius, och hon underrättar sonen härom, ett par veckor efter det han rest tillbaka till Helsingfors, men säger därjämte godhj ärtadt: »Låt ingen ann veta detta, fort kunde det komma till Cygnæus, och det vore ledsamt, jag smått intresserar mig för honom.» Hon tilllägger dock: »Det var hög tid du kom dit» (till Helsingfors).