ic tidningsman. På liknande sätt förfar prosten sedermera flere gånger äfven rörande sådant som Topelius skrifvit, och doktorinnan förmäler: »Jag tänker dessa dagar gå till honom för att likvidera hans uppbörd med penningar. Det vore roligt om jag kunde få honom att tala om tidningen; jag skall försöka.» Men i sista nummern af sitt blad för 1842 låter Topelius en prenumerant ge tidningen en »Sparlakansläxa», där det bland annat heter: »Jag känner en gammal, mycket aktningsvärd man, som ofta korsar öfver dina hjärteutgjutelser. Ålderdomen, ser du, tycker ej om persilja.» Denna uppsats finner modern »nätt och behändig» och berättar att prosten observerat och strukit under det anförda. »Det var just lagom mycket åt honom, att man ej lägger det mer på sinnet.» Äfven från andra och närmare håll får redaktören höra uttalanden rörande bladet. Farbrodern skrifver sommaren 1842: »Hvad tidningen angår, torde redacteurskapet ej vara att förakta. Med stöd af de resonnementer jag likväl hört denna tid, anser jag mig dock böra varna för det, om det så må kallas, flosculeusa skrifsättet, som under ordprål onödigtvis uttänjer ämnet och gör läsaren missbelåten, då han klarligen finner en sak afhandlad på hela sidor, som med några rader kunnat utföras. — Korthet, kraft och gedigenhet, sparsamt men väl valda blommor och urval af ämnen äro måhända reglor icke att öfverse.» I början af 1843 heter det åter: »Författarebanan är slipprig. Det minsta sidohugg återstudsar förfärligt; således: varsamhet och hof. Hvad jag yttrat om urval af ämne bör äga sin riktighet — ty