redaktören. 48 Dessa maningar och råd, i synnerhet det sista •— hvilket hon sedan flere gånger upprepar — äro verkligen sådana, att en i publicistikens tjenst grånad skriftställare kunde ha heder af att framställa dem. Och allt framgent följer hon med vaket intresse och kritik sonens tidnings-mannavärf, varnar honom fortfarande för »käbbel», men påminner ock: »Förhäf du dig ej heller af medgången, utan kom ihåg hvad du otaliga gånger [afskrifvit: Blygsamhet pryder förtjensten.» Fästmön åter är ledsen på Zachris' vägnar när han råkar ut för polemik eller censurhinder, men kritik kommer i allmänhet ej från hennes sida i fråga. Engång säger hon dock: »Men Zache, du får inte skrifva bibelspråk i dina berättelser, det gör ondt då du säger dem, säkert utan att tänka på det. Nog skrifva de andra äfven så, men jag bryr mig inte om hvad de göra, men du som vet bättre skall inte göra det.» Däremot heter det en annan gång: »Skrif du hvad som helst. Känner du inte flickornas svaga sida?» Det är således fortfarande mest för flickorna hon anser honom skrifva — alldeles som i Ephemerer. Och så hösten 1843: »Jag läste åter om ditt bref, du älskling! Hur är det möjligt att du kan skrifva så alldeles, så precist som om du hade tagit orden ur min egen själ? — fast du kan ge dem en vackrare ton än jag. Jag har ofta tänkt alldeles detsamma som jag sedan sett att du också tänkt och skrifvit, antingen till mig eller i din tidning i någon söt poesie. — Nog måste vi vara skapta för hvarandra, fast du då hade bort få ett bättre kräk än jag är.» * Fastän redaktören sålunda i början af sin publicistiska bana i vissa afseenden anknöt till den »oskadliga