redaktören. 43 modigt behandlade grannar utkräfde hämndens trium-pher. Det stora tusentungiga skvàllerbladet liknade ett fordom mäktigt rike, öfverlämnadt åt alla anarchiens fasor under en fallande dynasti, hotadt och plundradt > på alla sidor af vildsinta grannar, sammanstörtande med den hopplösa utsikten att icke ens falla med ära. En svag, en oöfvad hand fattade den redlösa farkostens roder — men den publicistiska farkosten lättade sig, spände sina segel för ny vind och var — åtminstone för ögonblicket — räddad. Styrmannens företag hade sin risk. Men han hade att räkna på gynnande opinionsvindar, blott han i någon mån öfverträffade sin företrädare i konsten att manövrera. — Jag vågade. Jag ansåg att publiciteten väl hade behof af renare åsikter, och jag hade åtminstone viljan. Publiken mötte mig med förtroende, hvarhelst man förnam ombytet. Underrättelsen därom kom sent: från 623 till 440 hade prenumeranterna aftacklat i landsorterna. Jag smickrar mig att hafva räddat åtminstone 100 — mest i staden. Men det hade troligen hvilken annan som helst gjort, i Ty allmänheten var mest mån om att få Grönblad bort. Jag fann nödigt att bygga tidningens bestånd på annan grund än förr. Nyheterna utgjorde numera en oumbärlig bisak blott. Novellistiken måste anlitas som hufvudsak — dock i annan anda. Inga franska noveller mer, det var afgjordt. Novellerna skulle hädanefter sammanbindas med dagens frågor, med tidens idéer; stilens lätthet skulle ersätta det forna känslopjunket, effektjägeriet. Helsingfors Tidningar skulle blifva en sammanhängande novellistisk skildring af vårt land och våra seder och idéer, speciellt af de helsingforsiska.