redaktören. 60 repade smärre påstötar i brefven, hvilka säkert just genom den kåserande formen ofta nog verkade mer än de utredande uppsatserna. Ty Topelius hade snart gjort en dygd af nödvändigheten och lärt sig att skrifva kort, och 1850 uttalar han i bladet såsom sin erfarenhet att »korta artiklar läsas; de långa, dem går man med vördnad förbi». Också tröttnade allmänheten ej att läsa dessa bref, hvilka, i bredd med dikter och den egentliga novellistiken, säkert utgjorde tidningens förnämsta »attraktion» hos många läsare. Genom att valet af innehåll var så fritt och brefven ej kommo för ofta, blef författaren ej utsliten. Han kunde vara blott referent, där han ej kände håg till annat, men å andra sidan lyda hjärtats och fantasins bud, där dessa inspirerade honom att låta skaldegåfvan styra pennan. Så instämde säkerligen allmänheten af fullaste hjärta i Karl Collans uttalande, då han såsom sommarredaktör 1852 skref, också han, ett Leopoldinerbref, hvilket för öfrigt alis icke står sig illa i täflan med den ordinarie redaktörens: »Jag borde sluta dessa rader med det vanliga Au revoir, hvilket ni af ålder lärt er att älska i de bref ni inhändigar från hembygden. Men jag äger icke skäl till ett dylikt utrop. Efter en månad tillskrifves ni åter som förr af er forne väns välkända penna, denna veritabla guldpenna, hvars oslitliga diamantspets under intrycken af dagens händelser halkar fram öfver bref-pappret med samma lätthet som den ystre bäcken, hvilken mellan hotande och hämmande klippor [= [-censurhindren]-] {+censur- hindren]+} ständigt finner sig en väg och äfven i ödemarken förmår skapa sig en blomstrande bädd, genom hvilken den framflyter lekande och frisk, speglande blott några