ic tidningsman. ögonblick i sin bölja de dunkla föremål som hotande stå vid dess stränder. Därföre säger jag: farväl/» Men vi kunna genast tillägga den allmänna anmärkning, att skaldegåfvan röjde sig äfven i de artiklar Topelius skref, dessa må sedan ha rört hvilka ämnen som helst. Läsaren skall härpå finna många prof i de utdrag som nedanföre meddelas; nu blott ett litet exempel på huru han behandlar siffror. När han 1845 tar studenterne i försvar mot beskyllningen att de lefva alltför slösaktigt, gör han upp en detaljerad budget för hvad som kan anses behöfligt under ett läseår — summan slutar på 600 rubel banko. Men behandlingen af de skilda posterna gestaltar sig därvid till en åskådlig teckning af studenternes lefnadsvanor, så att det bland annat heter: »Till rum brukar man ock räkna uppassning och skurning. Låtom oss då vidtala en städerska, men icke af idel sparsamhet en sådan som osnyggar vår mat och stjäl våra linnen. En ordentlig uppasserska betala vi 3 r. 50 k. i månaden, hvilket ej är mycket, då hon äfven skurar, hämtar vår mat, vår mjölk, går våra ärenden och kokar vårt kaffe på spånor.» * För Topelius som författare var det helt visst till fördel att han äfven i sin publicistik fick i så hög grad vara sig själf. Men ur allmänhetens synpunkt förklarar han, i slutet af 1842, det vara en brist att tidningarna i Finland besörjas hufvudsakligen af en enda person. »Följden är att man ofta, mer än önskligt vore, igenkänner redaktören i själfva tidningen.» Måhända var det känslan häraf som föranledde fiktionen med Henrik