ic 7()- tidningsman. står i förbindelse för sådana insända bidrag som lämpa sig för publiciteten och bladets utrymme.» Artiklar af insändare, t. ex. recensioner af utkomna arbeten, intogos ock första året ganska liberalt; ofta nog voro de oproportionerligt långa, gående genom tre, fyra eller fem nummer. Dessa födde sedan af sig polemik, hvilken redaktören såg sig tvungen att afklippa. Engång ? vill en insändare, den stridslystne C. A. Gott-lund, förfoga öfver »ett eller par ark», d. v. s. sexton à trettiotvå spalter, och »sådant kan intet finskt blad bevilja utan att skrämma alla fredliga läsare på flykten», hvarför Gottlund tillrådes att i stället ge ut en bok, då han har »utrymme i oändelighet». Snart blir ock begränsningen af insända uppsatser strängare, och likaså minskas antalet artiklar tagna från utländska blad — tvärtemot moderns engång gifna råd att göra sig arbetet bekvämt och »skrifva af som andra». Speciellt heter det i prenumerationsanmälan för 1844 angående poesi och novellistik: »de flesta uppsatser härutinnan som hittills originaler», och om »blandade ämnen»: »de flesta uppsatser originaler af fosterländskt intresse. Endast korta varor äro till införsel tillåtne.» Att Topelius sålunda hufvudsakligen fick ensam »rida för rusthållet» ökade säkert den ansvarskänsla han hade gentemot allmänheten — en känsla, hvilken väckts af den kritik redan Ephemerernas publik utöfvade och sedan ytterligare ökats genom opinionen mot Grönblad. En tidning, säger han redan i slutet af första året, »är, i förening med dess publik, en liten constitutionen stat, med en författning som lutar åt republik. Allmänheten är folket, prenumeranterna äro folkets representanter, som väl stundom få det infallet