redaktören. 64 att försöka en skattevägran, oss publicister till föga glädje. Händer sig nu att folkets representanter, missnöjda med styrelsen, göra en betydlig afprutning på den årliga budgefen, så böra de styrande, enligt loflig sed i constitutionen a stater, finna sig manquerade och afträda.» Så hade skett i Helsingfors Tidningar vid slutet af 1841, och samma lott väntade måhända nu honom själf. »Ho vet förut sitt öde? Vi vilja därföre begagna den tid och den makt vi ännu äge i vår gåsfjäder, för att. korteligen yttra våra tankar om den finska periodiska pressens ställning inbördes och till allmänheten . . Alla tidningar stå i en moralisk ansvarighet inför allmänhetens dom. Detta är den negativa sidan, att »tidningarne ej få vara onda». Men allmänheten kunde få det infallet att göra upp en positiv räkning med sin press.» Den kunde räkna efter hvad den betalar för de olika bladen, sammanlagdt 31,000 rubel banko, och fråga hvilken valuta den har för denna summa. »Mycket smått och godt, svara publicisterna — om ej annat, åtminstone en stor massa papper, som kan begagnas till hvarjehanda. Men kunde ej med dessa årligen uttaxerade 31,000 rubel många älfvar upprensas, många kärr uttorkas, skolor stiftas, näringar uppmuntras? Vi svare härtill, att tidningarna stå såsom lätta trupper, såsom rörliga förposter i bildningens sold. Tidens vingslag förnimmas i dem, det nittonde seklets pulsar gå genom dem. Hvad när eller fjärran handlas och tänkes, hvad försynen gläder eller straffar folken med, hvad slumpen vållar och visheten beräknar, det utminutera tidningarna dageligen åt sina tusende läsare och bilda så de akustiska rör, genom hvilka det spridda