7()- tidningsman. som vidlåda personer af särskilda åldrar, stånd och lefnadsomständigheter», ej heller äger censuren ».rättighet att granska riktigheten eller oriktigheten af författares enskilta meningar och omdömen» likasom ej att pröfva huruvida arbetet som granskas är gagneligt eller icke gagnande, endast detsamma icke är skadligt». Ett sådant program kunde — särskildt på en tid då styrelsen var i så hög grad patriarkalisk och tänkesättet mycket allmänt stod i samklang därmed ■— förefalla synnerligen hedervärdt och samhällsnyttigt. Så voro ock i början censorsbefattningarna ingalunda så illa ansedda som senare: bland censorerna för den tid som här är i fråga finner man universitetslärare sådana som Gabriel Rein, Frans Ludvig Schauman och Nils Abraham Gyldén. Och i censuröfverstyrelsen, högsta instansen i hithörande frågor, var universitetets vicekansler själfskrifven ordförande. — Mellaninstans var censurkomitén, till hvilken hörde de fyra censorer som verkade i Helsingfors. Men ordalagen i ofvannämnda stadganden voro dock så allmänna och tänjbara, att de i enskilda fall kunde lämna rum för rätt mycket godtycke. Hvilken anmärkning som helst mot någon tjensteman kunde förklaras »angripa hans heder och medborgerliga anseende». Och hvem skulle afgöra hvad med »goda seder» och »anständighet» förstås, än mer hvad som är »den sanna philo-sophien»? Så berodde mycket på censorns personlighet. Och hade Helsingfors Tidningar, likasom dess kollega Helsingfors Morgonblad, haft att göra med den humane Rein, så hade redaktörens stig helt säkert blifvit vida mindre törnbeströdd än nu, då han till censor hade Sahl-