redaktören. 63 hvad i sådana frågor är fas och hvad ne fas. Det är af sådan anledning, och intill dess jag blifvit upplyst om min förbindelse att annorlunda förfara, jag aldrig ämnar hos någon annan än min lagligen tillförordnade censor inlämna någon uppsats, såframt ej fråga är om besvär, hvartill måhända mången sett sig nödtvungen ai vida ringare anledningar än jag.» — Resultatet blef att det strukna i följande nummer fick införas alldeles oförändradt. Om man ännu kan förstå denna officiella sekretess, så är följande hart när obegripligt. År 1848 klagade en insändare i Morgonbladet öfver åtskilligt beträffande Helsingfors Tidningar, och fann den mest påfallande bristen hos bladet vara »bortläm-nandet af anmälde resande och ångbåtspassagerare, hvarom man förr fått läsa, men som nu, till alltför mångens stora förtret, icke mera är tillfinnande». Och lika karakteristiskt för tiden, som denna klagan, är äfven svaret, afgifvet af förläggarfirman. Denna hade en tid enkom en person engagerad för att i polisbyrån för resande »ur tillgängliga källor taga ut de resande som blifvit anmälde, hvilket af polisstyrelsen med beredvillighet var tillåtet. Detta lyckades en tid bortåt, men--- -----» Hvad de åtta tankstrecken betydde, gissade nog enhvar lätt. Då redan så oskyldiga saker befunnos vådliga, är det klart att allt som stötte på anmärkning mot någon myndighet ansågs förgripligt. Så hade engång, 1851, en artikel om två spalter, med titel Åboboerne och Runsala, redan godkänts, och tryckningen af bladet var påbörjad. Då förbjöds artikeln plötsligt klockan y210 f. m., ty den innehöll ett klander öfver regleringen af