kui/ttjrb är ären. 8i rens egoism i hans förhållande till samhället. »Här uppträder egoismen som vinningslystnad i alla dess former enskilda emellan, som lycksökeri på tjenstemanna-banan, som fåfänga och njutningsbegär, som likgiltighet för enskildt och allmänt väl samt slutligen i direkt förhållande till samhället som korruption.» Denna sistnämnda, sträfvandet att rikta sig själf på samhällets bekostnad, gisslas sedan i skarpa ordalag, likasom tidens »lyckliga talent att gifva åt fula saker rätt sköna namn. Om tusendetal undansnillas kronan på en byggnad eller en leverans, heter denna bedrift ekonomi, och den skicklige tjufvens, omtanke prisas. Ännu för tvåhundrade år sedan plägade parter vid domstolarna här i Finland bet3^delsefullt skåda domaren i ansiktet och därvid uppräcka så många finger som de lofvade daler, om de skulle vinna sin sak. Ganska naivt yttrade sig i ett annat land en ung tjensteman, hvilken, anklagad att hafva tagit mutor, därföre ställdes till ansvar. Det enda jag har att anföra till mitt försvar, yttrade han, är att jag tager, du tager, han tager, vi taga, I tagen, de taga. Ju mera egoismen sträcker sina klor in i det lilla och i den enskilda människans trängsta verkningskretsar, desto vidrigare skepnad antager den och desto mindre •lyckas den att förgylla sitt okynne med sköna namn. Ingenting är mera upprörande än mannens egoism inom familjen. Måhända erinrar sig någon en tafla af nederländska skolan, föreställande en familj som vandrar till fots på en besvärlig skogsväg. Hustrun, i hvars lidande drag man läser en ängels tålamod, bär på sin arm det yngsta barnet, ett annat har hängt sig på hennes hals och det tredje tryggar sig till hennes lediga hand, medan mannen, påtagligen en odugling som genom lättja vållat 6