7 2 tidningsman. har gjort att tjenare och husbönder numera stå främmande för hvarandra. »Husbonden befaller och tjenaren lyder, men båda se därvid endast på eget bästa. Den på sed, ej mindre än på ömsesidig fördel grundade förbindelsen har blifvit ett yttre fördrag, i dag hållet och i morgon brutet; tjenaren är för husbonden ett oumbärligt verktyg, husbonden för tjenaren ett ^nödvändigt ondt, och den vackra tillgifvenhet som borde förbinda båda, mildra befallningen och lätta lydnaden, har blifvit en af det praktiska förståndet utskrattad saga från en förfluten enklare tid.» Men när nu tjenarne ej känna sig ha några intressen gemensamma med husbondfolket, då blir den yttre klokheten, den egna nyttan, det enda motivet för deras handlingar. De blifva ej blott likgiltiga för husets väl, utan kunna ock lätt bli o redliga, och uppfyllandet af deras åligganden, då det icke sker »af fritt medvetande att man därmed gör någon rätt och godt», kännes dem såsom ett tvång, en träldom, »som endast den allsmäktiga vanan lär att fördraga. Denna vana hvitmenar mycket ondt, utan att förmå afhjälpa det; hon är ock den som insöfver de bättre lottade klasserna i deras goda ro och gör dem likgiltiga för så månget missförhållande i deras närmaste omgifning. Vore icke hon, och vore icke egoismen så hemmastadd äfven hos de förmögnare, så skulle den fördomsfrie betraktaren opåmint inse, att den tjenande klassens ställning under förändrade tidsförhållanden blifvit i hög grad beklagansvärd och förtjent af en deltagande uppmärksamhet.» Lagstiftningen är nämligen byggd på de forna patri-arkaliska förhållandenas grund och skyddar ej tillräckligt tjenarens rätt, »ungefär af samma skäl som forntidens