kulturbäraren. jo-1 lagstiftare icke stadgade straff för fadern] ord». Detta ådagalägges genom diskussion af åtskilliga paragrafer i legohjonsstadgan. — Men häri ligger tillika en fara af allmän art. »Den som vore böjd att betrakta detta egoismens öfverhandtagande i förhållandet mellan tjenare och husbonde som ett ringa ondt, torde besinna, att hvarje rötsår i samhället — och tusenfaldigt bekräftad erfarenhet vittnar att egoismen är af alla det mest förstörande — medför mångdubbel våda, ju lägre det nedstiger till massorna och, på samma gån g som det förgiftar deras lycka och angriper de sedliga stöden för deras laglydnad, tillika undergräfver samhällets bestånd.» Åter sålunda samma vidtomfattande grundprincip: samhällets bestånd beror på allas goda vilja att bistå hvarandra. Till denua goda vilja hos hvad man i våra dagar kallar öfverklassen vädjade han upprepade gånger, framhållande exempelvis huru usla de bostäder äro, med hvilka de fattiga måste hålla till godo, hvarför han 1848 yrkar på »medicinalpolis» och bildande af bolag för byggande af goda och billiga arbetarbostäder. En annan framtidstanke var ett flere gånger framställdt förslag att köpa upp ved om sommaren, då den är billig, och sedan sälja den om vintern åt fattiga, hvilka eljes få betala alltför höga pris. Vid fullföljandet af sådana människovänliga syften leddes han åter af sitt eget sinnelag. Han kunde själf ej se någon olycklig utan att, om han förmådde, bringa denna hjälp. Hösten 1840, då han reser in till Helsingfors, antecknar han: »Bakpå kärran satt skjutsflickan och skallrade tänderna. Jag gaf henne min kappa.» Och ännu i december 1843: »En fattig käring drog ett