7 2 tidningsman. tungt vedlass uppför backen vid Borgströms. Människan var kränk. Jag drog då kälken uppför backen.» Så var han ock rätta mannen att framhålla för de lyckligare lottade deras plikter mot de fattige. I november 1848, då något öfver 200 personer dött i kolera, skrifver han: »Bland dessa . . räknar man väl föga flera än tio ståndspersoner. Detta har gifvit mången af de bättre lottade klasserna anledning till den förmätna försäkran, »att koleran angriper bara sämre folk». Skada att de ej kunna säga detsamma om mannen med lian i alla skepnader! Dessa herrar och damer i sina välförsedda skinnplagg, med sin närande spis, sina varma och luftiga rum, betänka de väl allt hvad den arbetande klassen lider i köld, i fuktighet, i hunger, i hårdt arbete, i försakelser af alla slag? Blefve de blott en enda dag försatta i de lägre klassernas ställning, sannerligen, de skulle då yttra sig mildare om detta »sämre folk», hvars öfriga bekymmer så ofta rågas af sjukdomen.» Än mer: han angriper ej sällan den lyx som på vissa håll utvecklas i Helsingfors. År 1845 berättar han att drottningen af Sverige och Norge i Kristiania »låtit de högre cirklarnes damer förstå, att de skulle vinna i Hennes Majestäts aktning, om de mera lämpade sin toilett efter ett fattigt lands tillgångar», och han frågar sin kapten I^eopold om ej »dessa sant kuügliga ord kunde äga sin tillämpning äfven annorstädes». Tre år senare ogillar han att, till »pompösa middagar» som hållits, »sparris m. m. hämtats landvägen exprës från Petersburg — en lyx som, för exemplets skull, icke är på sin plats i Finlands hufvudstad». Och när han 1852 berättar huru ett par värdshus utvidgat