kulturbäraren. 87 sig, säger han: »Champagnen är ett fört räf feligt murbruk, och långa räkningar ett ypperligt byggnadsmaterial. Det ges tidehvarf då värdshusen blifva en makt i staten och skola intaga sin plats i kulturhistorien. Rika land, där man för en liten flaska af glas med silfverhals betalar värdet af en tunna korn, där man i ett glas varm punsch uppdricker en arbetares dagspenning och där man icke honettement kan stilla sin hunger vid en glad kollation, utan att därpå depensera hvad mången familj depenserar på månader.» Deltagandet för underklassen hänför sig med särskild värme till det uppväxande släktet. Han hade ock redan 1835 i dagboken skrifvit om ryska påsknatten: »Bland skarorna af den lägsta pöbel bemärkte jag en flicka af vidpass tretton år. Ett mera uttrycksfullt ansikte ser man sällan. Höljd i trasor och slarfvor hade hon ett ansikte som var så intagande, så skönt af betryck och lidande stämpladt, att det af hjärtat gjorde mig ondt om den arma varelsen. Hum många, tänkte jag, blifva ej obemärkta eller fördärfvas pä samhällets lägsta trappsteg, hvilka måhända blifvit jordiska änglar, 0111 ödet ställt dem på lifvets höjder! Huru underligt är icke ödet! Huru outransakeliga Guds vägar!» — Så bildas 1848 en »fruntimmersförening», afsedd framför allt att »i någon mån afböja fattiga barns oförsvarliga missvårdande». För denna uppgift intresserar sig Topelius S3rnnerligen lifligt, förutspår att det nya företaget väl skall mötas af misstroende, men hoppas stiftarin-norna ej däraf skola »låta skrämma sig från kvinnans skönaste kall, kärleken, högre och vidsträcktare uppfattad än samtidens egoism gärna vill medgifva.»