7()- tidningsman. Härmed kan sammanställas att han i maj 1844 skrifver — eller rättare låter en »Thilda» skrifva — en parabol kallad Kvinnans starkhet. Tidens röster tala om huru männen förtrycka kvinnan. »Öknens nomad bortbyter tio hustrur mot en stridshäst och civilisationens vise män sälja sina döttrar för rang och guld . . Drottninganamn gifva de dig och slafvinnans lydnad fordra de dock. Är du icke mannens moder, huru skulle du vara hans tjenarinna? Kom ut i det fria, blif mannens vederlike, dela hans mödor och hans ära, tilltrotsa dig hans aktning och bevisa honom att samma försyn nedlade samma förmåga i ditt bröst som i hans.» Så följer berättelsen om en dröm, som Thilda har efter läsningen af George Sands Lelia. Blommorna vilja blifva träd, men en ängel lär dem att de ej kunde bli annat än tistlar, om de ej förblifva blommor. »Sade blommorna: Kan det sköna aldrig vara starkt på jorden? Sade ängelen: Skönheten är styrkans moder och båda tillkommer jämlik ära. Men skönheten skall aldrig begära att vara något annat än sig själf . . Skönheten är starkast när hon intet begär . . Att gifva allt och begära intet, det är hennes himmelska företräde.» Blommorna besluta då att alltid vara blommor. Thilda vaknar. »George Sand hade nedfallit i det fuktiga gräset och en stygg mask kröp ut mellan bladen. Men jag tecknade i pärmen: låtom oss vara kvinnor alltid! Liksom ej en flicka om nitton åt redan hunnit ha rätt mycken förtret af karlarna! Men de förstå ej bättre. Månne ej den kloka ängeln var en flicka?» Men om kvinnan, när hon är sig själf, kan »gifva allt och begära intet», då är hon ock fri från den egoism,