kulturbäraren. jo-1 med hvilken männen så ofta äro bekajade. Och då har hon äfven rätt att verka i det godas tjenst, hvarhelst tillfälle därtill ges. Kort förut har skrifvits: »Helsingfors bibelsällskap firade nyligen sin årsdag. Det märkeliga därvid var, att talaren i vackra ordalag uppmanade stadens damer att i sin mån förena sig för det goda ändamålet, det heliga bibelordets spridande inom staden och dess grannskap. Tanken att anlita äfven kvinnans verksamhet för det allmännas väl är icke ny; i Europas flesta länder njuter hon redan denna ädla rättighet, och hvarföre skulle hon vara den beröfvad endast hos ossV» — Så anser han kvinnan äfven i fosterlandets tjenst hafva en hög uppgift att fylla, hvarom, längre fram mera. Men kampen mot egoismen framträder äfven på områden vidt skilda från de nu berörda. När han 1846 f krifver en artikelserie om Studentlifvet och Akademiska läseförenitigen, tecknar han, som vanligt i lefvande, åskådliga drag, hvilka påminna om hans egna erfarenheter, den nyssblifne studentens stämningar och yttre ställning, då känslan af den frihet han vunnit från skolans tvång s4 lätt kan leda honom på villspår. Är han då utestängd från ett förädlande umgängeslif, så får »lättare än annars tidens mest frätande kräfta, egoismen, insteg i den för sig lefvande ynglingens själ, och själfva hans studier antaga ej sällan en ensidig sluten riktning, ofruktbärande för honom själf och för hans land». Denna egoism motverkas genom afdelningsinrätt-ningen, hvilken äfven öfvervakar studentens sedliga lif. Hans enskilda intressen underordnas här under ett