omutlighet, hans fosterlandskärlek, fråga honom endast om han anser tjensten som hufvudsak eller — inkomsterne!» Ur samma ideella synpunkt försvarar han flere gånger promotionerna. År 1844, då det omtalas att i Upsala röster höjts för deras inställande, säges: »Varom då conseqenta, afklädom lifvet all onödig, all umbärlig, all kostsam ståt, liksom Englands puritaner beröfvade sin gudstjenst till och med orgeln; afsvärjom alla föråldrade sedvanor, dem fördomen i sin blindhet kallar heliga; abstraherom från all form, all ceremoni, vore det än den ädlaste och mest upplyftande, på det att blott det rena, nyktra, nyttiga, förståndiga, på kopek och hårsmån värderade reela i lifvet må kvarstå och af oss förgudas; görom allt detta, och vi skola utan tvifvel bespara ofantligt mycket skiljemynt; men i de stora summorna finne vi möjligen en oväntad balans.» Men den glädje, hvars betydelse han framhåller, den vill han unna alla. Också härutinnan träffas redan i dagboken en ansats till senare uttalanden. När ryssarne 1836 hade karneval och »roade sig efter förmåga» med kälkåkning, skrifver han: »Jag tycker om dylika upptåg; vore jag regent, så skulle jag inrätta carnaval i mitt land.» Nu var han visserligen ej regent, men representant för »tredje statsmakten»; och såsom sådan framhöll han, börjande redan 1843 och fortsättande flere år å rad, dels i särskilda artiklar, dels i smärre påstötar i månadsbrefven, behofvet af folknöjen, såväl för att afhålla de lägre klasserna från krogen, som ock ur en allmännare synpunkt. År 1845 skrifver han: »Ett af samtidens stora, ja största misstag är utan tvifvel misskännandet af glädjens stora betydelse för