kulturbäraren. 93 lifvet, sedligheten, folkens trefnad och, i följd däraf, för samhällenas goda bestånd. Redan ali erfarenhet i det enskilda lifvet borde lära, att i det ögonblick människan är verkligt glad, är hon tillika verkligt god. . Och äfven sedan glädjens flyktiga minut försvunnit, verkar den välgörande, försonande, tröstande under lifvets mödor. Därföre är glädjen för de arbetande klasserna ett verkligt behof, hvilket lagstiftningen af vis insikt bör gynna och tillfredsställa, icke hämma och förhindra. Ty någon vederkvickelse fordrar äfven den trägnaste.» Ett år senare heter det: »Den som har råd och tid och står på den plats i lifvet att han ej behöfver neka sig något af bildade människors nöjen, endast rublarna räcka till, kan väl finna det onödigt nog att påkalla det allmänna deltagandet för de lägre klassernas trefnad och uppmuntran. Det kan väl så synas honom, för hvilken promenaderna, theatrarna, concert- och balsalongerna upplåta sina förlustelser utomhus och för hvilken inomhus lektyr, samtal och alla bildningens tillgångar, förenade med alla lifvets bekvämligheter, stå tillreds de stunder han ej egnar åt den första och renaste af alla njutningar: familjelifvets. Det faller sig svårt för den som från barndomen är van vid alla dessa fördelar, att försätta sig in i arbetarens ställning, så torftig, så full af försakelser, så utblottad på alla bildningens och penningens resurser, som den verkligen är och måste förblifva, sålänge lifvets lotter så ojämnt skiftas. Och likväl måste det ligga i de bildades, de förmögnes eget välförstådda intresse att se sig omgifna af en belåten och välsinnad arbetande klass, som förrättar sina sysslor med gladt mod, som aldrig knotar, aldrig afundas de bättre lottade, utan*gör hvad den