tidningsman". auditorium samt föredrager »fritt utan concept med en ledighet och en rikedom på faktiska detaljer, som icke påminna om att papperet saknas». Men å andra sidan säger han hösten 1846: |»Den nu rikare tillgången på goda handböcker i alla vetenskaper har i sin mån bidragit att göra föreläsningarna vid universitetet mindre besökta nu än tillförene; naturligtvås föredrages kammarens bekväma ro framför promenaden till ett auditorium, ifall man tror sig kunna inhämta hvad man behöfver direkte ur boken. Ett skäl till tör vara, att föreläsningarna själfva alltmera aflägsnat sig från det fria föredraget och därföre måste sakna dettas lifvande inverkan. Någon gång ser man väl 50 åhörare och däröfver bevista ett kollegium, men merendels stå bänkarne ganska glesa, och en god del af åhörarne räknas ännu därjemte till »fidessökare», d. ä. sådane som visa sig där för att bli bemärkta af läraren och möjligen utleta hans »knoppar», för att i1 sinom tid anbringa dem med påräknad effekt.» Tidigare samma år klagar han öfver att äfven hos studenterna råder allmän ovana vid ali slags improvisation. »Fordomdags funnos åtminstone en eller par Ciceroner inom studentcorpsen, hvilka anlitades vid högtidliga tillfällen och samlade concepter för en half-timmas oration under det de i två minuter betraktade en rockknapp. Nu äger man icke ens det, och med talen för skålarna vid studentfesterna är det vanligen skralt beställd t. Hvad skall man då säga om prästerna nuförtiden, som uppläsa sina skrif prof från predikstolarna, i stället att hänföra åhörarne med det fria föredragets underbara makt? Det är väl möjligt att finska nationen af naturen icke hör till de vältaliga; men öfning kunde