ku i, tur bäraren. tafla af Ekman, föreställande Kristus välsignande barnen: »Ganska få äro de som ha rätt att våga ett omdöme om taflans konstnärliga förtjenst; men sitt tycke har enhvar, nyckfullt kanhända, omotiveradt, fördomsfullt, vilseledt ibland, men ofta framgånget ur en oresonerad känsla, som instinktlikt säger en: detta är det rätta, det sköna! Är denna känsla ogrumlad, så får dess vitsord icke ens af konstkännaren missaktas. Det finnes oändligt mycket som ett barnaöga ser, men ett allt vägande förstånd förbiser. Och sådana skapelser som hr Ekmans altartafla måste man betrakta i viss mening med barnaögon. Har man icke hvad Almqvist kallar »oskuldsblicken öfver lifvet», så skall det mest utbildade kritiska omdöme väl kunna af väga techniska förtjenster och brister, men anden och sanningen undfly dess uppfattning. . Iyämnom då det konstnärliga åsido!» Härefter utlägger han »den kristliga idén» i taflan, uttryckt i orden »Utan att I värden såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike». Hans tolkning af denna idé slutar med orden: »leke utan afsikt kallar bibeln de troende Guds barn. Utan alla förbehåll, likt dessa barn, hängifver sig den kristne åt frälsarens nåd och stötes aldrig tillbaka. Trons enkla hemlighet, som dock för mången är en^oupplöslig^gåta, ses symboliskt uttryckt hos dessa barn och gör att denna altartafla värdigt framställer det kristliga lifvets kärna och medelpunkt.» Men han nöjer sig ej med att utlägga sin egen uppfattning, utan fortsätter polemiskt: »Alltför mångens öga halkar likväl öfver taflan och dess ämne utan aning om hvad de innebära. Det är en