tidningsman". barnkammare! hörde vi en af de bespottare säga. Javäl, det är en barnkammare i samma mening som hela den kristna kyrkan är en barnkammare, en hägnande fristad för dem, hvilka inför Guds rättfärdighet erkänna sig vara lika värnlösa och vanmäktiga som en af dessa små, men ändå, likt dem, trygga sig utan tvekan till frälsarens nåd. Visserligen torde det vara föga utsikt för en sådan anmärkare att få entrée i denna barnkammare, om det nämligen är sant hvad IyUc. kap. 17 v. 2 säger.» Dessa ord äro ganska djärfva, då man vet att »be-spottaren» var den mäktige baron Klinckowström. Denne hämnades emellertid pä ett sätt som alldeles af väpnade Topelius: fyra dagar senare var redaktören bjuden på middag till den höge herren — »för att förargas» som han med citationstecken antecknar i sin almanack. Ytterligare ett fält där hans religiösa intresse gör sig gällande är folkbildningen. Redan 1842 säger han på tal om pressens uppgift: »En stor brist äge vi ännu att fylla: ett blad för folket. De högre och bildade klasserna äga tillgång på så mångfaldig annan läsning, att ingen litterär hungersnöd kan hos dem befaras, om ock tidningarna vore skrala. Men folket . . .! Många finnas som redligt arbeta för dess väl, många som nitiskt upplysa det i den heliga tron. Skall då inom hela det vida finska landet ingen enda penna arbeta äfven för det finska folkets vetande! Detta vetande bör byggas uppå och utvecklas från tron; folkets djupa, religiösa sinne vill så hafva det. Är då detta så omöjligt i våra dagar?» ■K- De tidningsuttalanden vi här meddelat visa huru äfven i dem personligheten och skaldesinnet städse