7()- tidningsman. vådligaste onda: pauperismen. Förr eller senare måste mot penningens despotism en reaktion inträda, och dess vålnad synes allaredan, än hotande, än tröstande, stå vid samtidens horizont. Det är denna reaktion i dess vilda, omstörtande, anarkiska form, som antagit skepnad af kommunism; men lyckligtvis äger den en mildare, fredligare, samhällsstärkande form i den betydelsefulla idé, hvilken man benämnt arbetets organisation, och hvarje medborgare kan med lugn emotse den framtid, som af denna idé på lagliga vägar beredes Europas sociala förhållanden.» Åter samma tillit till de goda krafternas makt att »öfverglänsa» de onda. Och när han så, efter den redan omtalade resan 1851, skrifver Bref om Saima kanal och dess omgifningar, fröjdar han sig särskildt öfver att arbetarne ha det så väl ställdt med bostäder och att de under samhällets hägn och under dess egen närmaste tillsyn organiserat en liten kommun på ett sätt som påminner om den phalanstëre Almqvist skildrat i Tre fruar i Småland. Han ser häri ett bevis för att det sunda praktiska förståndet utan teori och system kan påfinna »just det som mänsklighetens s. k. pånyttfödas utgifva för att vara deras egna nyaste uppfinningar.» Men i än allmännare form söker han redan tidigt, i årsöfversikter i dagboken för 1836—1838 och 1840, för sig klargöra hvart den europeiska kulturutvecklingen kan anses syfta. Äfven politiken tages härvid i betraktande, men som vanligt anser han dock de andliga makterna vara de utslaggifvande. »Genom massorna — heter det 1838 — fortgår en oupphörligt arbetande oro, som instinktlikt drifver dem framåt till materiell fullkomning och herravälde öfver