världsanden. naturen, vår gemensamma moder, frän hvilken mänskligheten aldrig förr stått så aflägsen och söndrad som nu. Det bevisar att släktet nått sin mannaålders mognad, måhända snart sin kraftlösa ålderdom. Det är en underlig tid, denna vår tid, en tid af oro och öfvergång, under hvilken oftare än någonsin förr den materiella och den andliga principen jäsa upp öfver sina bräddar och fientligt korsa hvarandra. Pietismen, d. v. s. den åter vaknade andliga principen i sin första excentriska svängning åt svärmeriet, är ett tidens tecken af yttersta vikt och intresse. Måhända är det den förbehållet att ingjuta ny lifskraft i den af oro och rastlös sträfvan utmattade christenheten ådror och försonande uppträda som medlare mellan tidens materiella riktning och dessa lifvets ädlaste syften, som man länge förbisett. Men det är en allsmäktig vishet som vårdar mänsklighetens intressen. Han skall engång försona de stridande makter och gifva segern åt det rätta och sanna. Därpå vilja vi stadigt förtrösta.» År 1840 återvänder han till »tiden och dess oro», men drar nu ur samma sin uppfattning politiska konklusioner. »Allt mera uppenbarar sig falskheten och osäkerheten af det europeiska statssystemets nuvarande konstlade skick. Med 3^ttersta möda kan diplomatiken upprätthålla en frid som icke hvilar på naturliga grunder. Nya förhållanden hafva uppkommit; nationerna våga hysa andra meningar än 1815 års traktater . . En oro har bemäktigat sig folken; revolutionens fängslade vågor slå högt mot sina dammar. — Vetenskaperna å ena [sidan] och ångkraften å den andra drifva mänskligheten framåt. Och ingen finns som hejdar, som leder, sedan religion och kyrka blifvit en legend, och staten är blefven död