tidningsman". i individen . . Nationerna hafva förkänsla af en annalkande storm, men stunden när den utbryter kan ingen säga. Det ligger ett kvalm i Europas luft, som behöfver åska och storm för att skingras. Sålänge folken icke inrymma första platsen åt de andliga makterna, religionen och vetenskaperna, och tillbakavisa industrien och dess moder, den sinnliga njutningen, till andra rummet — sålänge skola de behöfva strida för att icke åldras och förslappas, sålänge skola de behöfva allmän nöd för att glömma sina öfver höfvan dyrkade enskilda intressen, sin själfkärlek, sin egennytta och sina afgudar: njutningen och guldet.» Poeter äro profeter! Men framhållandet af den »allmänna nödens» uppfostrande betydelse är tillika nationellt: Thomas Hanes lära. Och äfven i artikeln om egoismen betecknas olyckan såsom det enda verksamma botemedlet mot denna samhällssjukdom. Men också i en enskild punkt möter man ett åskådningssätt som kan sägas vara nationellt. Fredskärleken var traditionellt finsk (i : 36—38), och hos skalden fäderneärfd (1 : 173, 182). Och så tar sig denna känsla uttryck i en dikt, Krigsropet 1840, framkallad af den politiska spänningen mellan England och Frankrike. Äfven denna dikt ljuder som vore den skrifven i dag som är. Freden herskar i världen, »den dyrköpta friheten träder allt närmare hyddornas söner», konsterna och kunskapen blomstra »och mänskan, den tyckliga, vandrar från njutning till njutning och prisar sin vishet och prisar förmågan att njuta det flyende lifvet». Då ljuder som ett »skärande missljud» rop på krig. Europa lyfter med undran sin blick ifrån konsternas blommor och frågar: