värld sanden. h3 Hvem ropar på storm uti lugnet? Hvem manar ur fredliga skyar den mödosamt fängslade blixten? Hvem är han, den skriande dåren, som ropar på blod och på tårar? Albion och Frankrike framställa sina beskyllningar mot hvarandra, men »Europa, den kungliga sköldmön» varnar: Stör icke min fredliga hvila, väck icke den slumrande vreden, lek ej som en dåre med krutet! Ve den som det tänder och vågar att gripa, den förste, till svärdet! Hans trolösa arm skall jag krossa och byta i smälek hans ära . . Och folken med bäfvan fördolde de halfdragna svärden i slidan. Då ljöd från det innersta djupet af tidernas mörker en stämma . . Ve öfver dig stolta och starka! Ve dig, du förmätna Europa, som trotsar på våld och på vapen och trotsar på konst och på visdom' och aktar för ringa att böja ditt knä för den store i höjden, som ler åt din prisade visdom och aktar din storhet för intet! . . Dig har till min sanning jag fostrat framför dina svagare bröder . . 8