världsandkn. honom till liknande slutsatser. Så säger han 1844 i inledningen till en anmälan af Grönblads Handlingar rörande klubbekriget: »Häfdeteckningen har i dessa yngsta dagar kommit till en sällsam, man vore frestad att säga revolutionär ståndpunkt i förhållande till den, hvilken den nyss förut intagit. På denna ståndpunkt störtar den nya historiska åsikten konungarne från deras herskaresäten i häfderna, betager krigen deras vidt skimrande vapenglans och uppställer massornas, mänsklighetens fortskridande utveckling samt folkens inre intressen såsom historiens hufvudsyften. Så till vida kan denna åsikt synas omstörtande, negativ mot hittills gällande betraktelsesätt; men endast skenbart. I grunden är den ej annat än den historiska forskningens positiva sträfvande att utbilda sig från epos till drama, från krönika till vetenskap. Att insidan af mänsklighetens utveckling erkännes såsom den viktigare, är en ganska gammal, fastän aldrig genomförd åsikt; men att man därmed börjar, därpå construerar och till ett lefvande helt förenar den formella historiska mångfalden, det är en ny och storartad åsikt, hvilken troligen kallar Heeren sin fader, men efter honom samtidigt på flera orter trädt i dagen och hos ingen mera klart medveten och consequent, än hos fransmannen Gnnier de Cassagrac.» — I en not omnämnas ytterligare Hallam, Ranke och Almqvist (Människosläktets saga). Men äfven af denna historiska princip göres en nationell tillämpning, i det han framhåller »kulturprccessens, den inre utvecklingens allt bestämmande vikt i det finska folkets historie», medan »man måste förvånas öfver det besvär förtjenst fulle män gjort sig, för att