116 tidningsman". sammanflicka ett sådant vanmäktigt lappverk, som Finlands politiska historie intill år 1809». Dessa synpunkter bestämma äfven hans sätt att betrakta världshändelserna. I den redan nämnda artikelserien Tiden och dess tecken (1843) yttras sålunda: »Den bildade människan behöfver vidga sin synkrets utom det alldagligas och närmast liggandes område; för att blifva en god och upplyst medborgare i sin fäderne-stat, behöfver hon känna sig såsom medlem i folkens stora samhälle och inse att den utveckling och det framskridande, som i detta samhälle röjer sig, i väsentlig mån ingriper i de enskilda staternas och medborgarnes förhållanden. Det finnes likväl bland oss så många bildade, som betrakta världens gång med en likgiltighet, som ej sällan får namn af philosophisk. Emedan försynen på den stora världstheatern anvisat oss en så underordnad politisk roll, anser mången den yttre politiken såsom varande för oss af ringa intresse. Men utom det att denna åsikt i sig själf är inskränkt och ensidig, är det ett stort misstag att med den egentliga politiken förblanda dagens historie, tiden och dess tecken, gången af världsandens utveckling, hvilken oftast, om icke alltid, bestämmes af inre och nödvändiga orsaker, medan politiken befattar sig med de yttre och tillfälliga. Må vi därföre lugna och uppmärksamma betrakta vår samtid, så långt och så djupt som det är svaga dödliga blickar förunnadt att skåda, och af den underbara försyn, som ingenstädes tydligare uppenbarar sig än i historien, hämta lugn för närvarande och hopp för kommande dagar.» Vårt tidehvarf, säges det sedan, är -rörelsens, det starka framåtskridandets, men också splittringens, »en enda stor öfvergångsperiod, som söker sin slutpunkt