världs anden. 119 och sitt resultat borta i framtidens dimmor. Nu, mera än förr, lefve vi i en oupphörlig andelig kris och själfva lugnet har i våra dagar något feberartadt, kvalmigt, förskräckande. Enhet, helhet behöfver vår tid, men hvar den skall finna den, hvem säger oss det?» Splittringen fanns ej hos antikens folk. »Rotad i en sinnlig, nästan barnslig världsåskådning, var deras civilisation ett slutet och fullständigt helt, cirkelformigt och själftillräckligt, begränsadt, utan forntid och utan framtid. Därföre passade den blott för det folk i hvars sköte den uppblomstrat; barbar hette fordom allt som icke talade den grekiska bildningens tungomål. Men christendomen, som gifvit alla folk en Gud, en himmel och ett brodersnamn, var den nveuropeiska civilisationens moderkälla. Däraf den senares uppåtsträfvande, andliga och tillika allmänna, obegränsade charakter. Sålänge nu christendomen var dess lif och dess rätta medelpunkt, så länge var civilisationens riktning bestämd och dess spridda elementer höllos tillhopa af en inre andlig makt. Men nya tider kommo, reformationen klyfde tro och vetande i tvenne delar, tanken kände sig fullvuxen, friboren, och började söka sin stödjepunkt och sin fullkomning inom sig själf. Då började det stora förstörelseverket; från att hafva varit en slaf, blef tanken en jacobin och förödde himlarna — kastade sig därefter öfver jordiska samhällsformer, nedref och omskapade utan hejd. Lossadt var nu det band, som höll civilisationen tillsamman, dess själ var bortfallen; den hade brustit i stycken och hvarje stycke ville vara ett själfständigt helt för sig. Hänförande tid af så många extre-mer, dina stormar hafva lugnat, dina världsböljor hafva lagt sig, men dyningarna gå ännu i dag djupt, djupt! , .