världs anden. 119 Ferdinand VII, ville lnlla det åter till söxnn; han satte jesuiter att sjunga vaggvisor; men folket hade feber och onda drömmar.» Och när sedan partistriderna tecknats lika kort, göres konklusionen: »Hela olyckan var, att Spanien var omoget för constitutionen frihet. En sådan sofver man sig ej till; den är ett verk af en i århundraden stigande folkbildning och statsinstitutionernas naturliga utveckling.» Om Carl Johan säges, efter en teckning af hans skiftande lefnadsbana och ett gillande omdöme om hans yttre politik: »Nu är den gamle konungen död och historien dömer hans verk. Kriget fostrade honom och höljde hans namn med glans; men han fostrade freden, och den höljde hans minne med välsignelse. Det vare drapan öfver hans stoft.» Uppsatsen Påfvedömets fall behandlar katolska kyrkans hotade ställning i flere land; utförligast omtalas Tyskland, åt hvars »nvkatolicism» redan året förut egnats ett särskildt Ögonkast. Rubriken, antecknar redaktören, »förorsakade censor sömnlösa nätter, af farhåga att det kunde synas ohemult att tala om en makts fall, hos hvilken kejsaren nyss gjort ett besök». Mot innehållet lär han däremot som god luteran ej haft något att invända, och ändå är detta principiellt vida farligare. Början lyder: »Vi skrifve 1846. Nittonde seklet, hvars början grydde så blodröd i ljungeld och storm och hvars frid-sälla medeltid samlar så hotande moln, det arbetar nu på att utföra sitt värf i tideböckerna. I slidan hvilar svärdet och blodfläckarna pä dess klinga hafva torkat; men den store onämnbare, som genomandas världen,