116 tidningsman". begagnar fredens dagar för att låta anden i stillhet hamra och smida på en ny värld. Se därföre drager man nu till strids med tankens barthuggande svärd, dödar med det lefvande ordets udd och segrar med sanningens cherubsklinga. Och därföre genomstökar man nu seklernas skräpiga förrådskamrar, för att utan skoning bortkasta det odugliga, pröfva allt och behålla det bästa.» Längre fram säges att i hela historien icke finnes en företeelse så storartad som påfvedömet. »Det har varit mänsklighetens största illusion, sublim i herrligheten af sin idé, men vådlig, ryslig, demonisk i sitt genomförande och sedan den sökte upprätthålla sig i kamp med världsanden . . Ty en sublim tanke var det visserligen att, som katholska kyrkan, vilja i ett enda, äfven i yttre måtto afrundadt helt förena hela kristenheten, ja hela mänsklighetens religiösa öfvertygelse. Men af en så förvånande expansionskraft är människoanden, att han icke låter binda sig af några former längre än dessa nätt och jämnt som en klädnad omsluta hans gestalt, sådan den växer genom tidehvarf ven och utbildar sig till mångfaldiga skepnader i de olika folklynnena.» Därför uppstodo andra kyrkor och trosformer, och inom den katolska kyrkan höjdes den ena protesten.efter den andra. Och alla de våldsmedel kyrkan mot dessa protesterande användt, de ha blott visat att »världsandens sublima gång genom seklerna» ej genom sådana medel kan uppehållas, »att sanningen icke bindes vid någon form såsom den enda och evigt rätta, utan att den själf danar sig ett tillvarelsesätt motsvarande dess ständigt svällande innehåll.» Allt detta syftade säkerligen ej blott på det speciella föremålet för denna uppsats, utan på hela den »fridsälla