136 det finska programmet. anledning — åter rent personlig, om den än i hans egna ögon på samma gång får en allmännare innebörd. Bland sina »nio sånggudinnor» räknar han äfven en »Nadeschda K.», och till henne skrifver han år 1841 en dikt, som väl till formen är skämtsam, ja paradoxal, men dock säkert äfven ger uttryck åt en verklig stämning. Han hade, säger han, från barndomen insupit fientliga känslor mot det folk som i sekler förödt Suomis land; och sedan, när han såg detta folk så tyst fördraga både andligt och politiskt tvång, ansåg han det »ej födt till mänsklig rätt, ej värdigt namnet af ett bildadt folk». Nu hade dessa ovänliga känslor försvunnit, och han hade helt plötsligt fått »en vass respekt för vilda slavers folk», då detta har en sådan representant son), Nadeschda. Nu vill han yrka mot hvem som helst, att slaver äro människor. Och frågar man hvilken rätt han vill tilldela deras kvinnor, så svarar han: rättighet ej blott att till det vackra könet räkna sig, men till det vackraste, om så begärs. Och vore Nadeschda på nationernas kongress deputerad för sitt folk, så skulle lion helt visst med sina sköna ögons glans bevisa världen att med annan makt än vapnens Ruriks folk eröfra kan. Och, så underbart det låter, vore han färdig att för en blick af henne bortge världens kronor åt skäggiga burlacker, prisande ditt nobla folk som jordens yppersta,