' 44 dkt fin'ska programmet. »Denna anblick är rörande och högtidlig. liksom solen i samma ögonblick sjunker bortom bergen i hafvet, så försvinner den unge Fursten, lik en himmelsk stråle full af huldhet och nåd, från Sitt trogna folk. Hvad Han redan är för detta folk, vittnar därom hvad Han engång blir. Och detta folk, när det med saknad och kärlek ser den älskade Kejsaresonen fly, hoppas därvid så visst, att Han härifrån medtager ett minne som är Hans ädla hjärta kärt. Det minne Han kvarlämnat är oförgätligt och skönt; det finska folket har icke glömt att det älskat en Alexander förr och är lyckligt att nu få öfverflytta denna kärlek på Arftagaren af Hans namn, Hans rike och Hans hjärta.» Men märkvärdigt nog ha vi att anföra ännu ett yttrande, i hvilket åter en rent personlig känsla talar. När en son födes åt Alexander hösten 1843, och Topelius berättar för Emilie att tedeum af sjungits »i anledning af thronfölj arens thronföljares födelse», då tillägger han: »Min kära Alexander -— 3 månader yngre än jag— är en lycklig ost, han.» Säkerligen erinrade han sig då ock denna jämnårighet, när han berättar att studenterne 1842 entusiastiskt hälsade »Honom, hvilken, själf i blomman af sitt lif, lik de ynglingar af hvilka Han omgifves, förstår deras unga hjärtans varma tillgifvenhet och vid detta tillfälle vinner den själf för evigt.» I dessa uttalanden afspeglar sig tydligt det framtidshopp han, och säkerligen många med honom, fäste vid Alexander. Åt detta hopp ville han ock ge ett poetiskt uttryck, och så skref han våren 1843 en dikt, som i Zonas Bok bär titeln Thronfölj arens 25:te födelsedag. Emellertid är stycket ej dateradt samma dag, den 29 april, utan först den 14 maj — sannolikt var det påbör-