östkrland och västerland. i ;<) oro frågar sig den fredälskande skandinaven: åter rabu-lism? Men han kan vara lugn, den hederlige ättlingen af berserkar och vikingar, hans ro skall ej störas af några statshvälfningar. Det är blott den stockholmska periodiska pressen som upphäfver sin gälla röst, kastande sig, såspm vanligt är när stora ämnen brista, öfver dagens små intressen, tummande, benande och petande af hjärtans lust i det lilla. Och de små intressena, när de i hast se sig så bemärkta, pösa och svälla till jättestora, i det de förvända betraktarens ögon, så att han ej stort annat kan se, än dem allenast. Det verkligt betydelsefulla, det i grunden viktiga sjunker vid sådana tillfällen bort i den rundt däromkring uppgrumlade dyn, förgätes och förloras . . Mer än ett decennium har förflutit sedan herr L,ars Hjerta, genom anläggningen af sin i stor, fabriksmässig skala bedrifna Aftonbladsrörelse, uppsvingade sig till den periodiska pressens mäktigaste man i Sverige. Vare sig att de politiska principer han förfäktade funno sympathier, eller att massan och mångfalden af en jämförelsevis billig lecture lockade talrika läsare, så inträffade att Aftonbladet snart växte alla de andra tidningarna öfver hufvudet. Följden var, att till de i begynnelsen politiska tvisteämnena nu sällade sig äfven den bekanta svenska afunden — att många små reste sig för att »knække en Stormand». Detta lyckades föga, så länge Aftonbladet förstod att skickligt maskera sina egna personliga intressen under skenet af ett storartadt försvar för liberala idéer. Men medgången gör sällan vis, Aftonbladet förhäfde sig öfver sin egen storhet, antog ett diktatoriskt språk och vågade framrycka med läror farliga för samhällets lugn. Nu uppstod Svenska