n ».tionauteten. 167 hädanefter verka i stort. Ty studenter förblifva icke i evighet studenter; om tjugu år äga de i sin värj o detta landets andliga lif. Så danas framtidens anletsdrag genom dem, och det unga för tiden fram.» Men Topelius var icke ensamt ung med de unga: han hade ock tillfälle att utbyta tankar med flere som voro äldre än han. Och så fogar han i sitt blad till det nyss anförda följande ord, anmärkningsvärda äfven emedan termen »fennomani» här torde första gången förekomma i sin nya betydelse: »Tvenne villostigar bör den nyborna fosterländska anden undvika: ensidighet (fennomani) och ordprål (finsk lejonaktighet). Den förra isolerar och hämmar bildningen samt skapar pedanter; det senare upplöser handling och kärna i dunst och förflygande skum, skapar på sin höjd poeter och vältalare, men aldrig män.» Därför bygger han ej heller sitt framtidshopp blott på en obestämd ungdomlig hänförelse, utan fastmer på den grund som redan traditionellt lagts för ett fosterländskt arbete, men som på samma gång stämde öfverens xned hans egen personliga läggning och de syften han kände sig själf kallad att söka fullfölja. Den som härvid främst uppbar den fosterländska kulturtraditionen var J. J. Tengström. År 1838 utkom hans samling af biografiska anteckningar om universitetets lärare, och därtill fogades ett »bihang», i hvilket de tankar han uttalat redan i Aura återupptagas, men nu naturligtvis med större förtröstan till framtiden, stödd på de oanadt rika sångskatter som under de två senaste decennierna uppdagats. ■ Den finska lyriska poesin, heter det här, »har stannat vid den lyriska diktningsartens första trappsteg. Detta