136 det finska programmet. förhållande står i gemenskap med nationens läge. De högre arterna af detta slags skaldekonst förutsätta en djupare och mognare själfkänsla än finska nationen i hela sitt lif öfver hufvud visat, eller hvartill hon i allmänhet bestämt sig.» Och så följer omedelbart: »Skönheten af den naturligt rika lyriska blomstervärld hon framalstrat har ett afgjordt släkttycke med grunddragen hos nationens utmärktaste egentliga poetiska författare, såsom de hos Frese, Creutz, Franzén, Runeberg i svenska språkets dräkt framträdt samt offentligen hyllats. Dess allmännaste kännemärke hör till snillets egnaste charakter, utgöres af en redan i och för sig själf älskvärd harmoni och sansning, hvars egentliga utmärkelse likväl är att därunder en rik inre sanning och frihet, ett inom sig tillfredsställdt fruktbart ideellt lif, blygsamt tillika visar och gömmer sig, spegelklart och ogrumladt af de stormer som på mänsklighetens spetsar drifva sitt spel.» Läser man nu förordet till Ljung-Blommornas Bok (2 : 339), så finner man lätt huru nära denna karakteristik träffar in äfven på Topelius. Och vi veta huru han både i sitt lif och sin diktning vann en »älskvärd harmoni och sansning». Men tillika kände han äfven sin egen personliga frändskap med den ande som lefde i runan. Och så finner han det hopp han hyst om en ny diktning på runans grund förverkligadt —- hos Runeberg. Den 9 februari 1842 lästes i tidningen den andra Conturteckningen, redaktörens tidigaste uttalande om litteratur. Syskonen resonera om Runeberg, särskildt om Julkvällen. Henrik utlägger huru Pistol i sin för-