nation \ utktkx. 169 sakelse är en bild af finska folket och huru skalden förstår att upplösa alla motsatser i harmoni. Emma påpekar att det episka lugnet är grundtonen i ali hans diktning, utom i Svartsjukans nätter. Detta episka lugn är ett uttryck för nordens natur. »Det är den stora, lugna nordiska anden som klär sig i vårdräkt i Runebergs dikter och sänker sin stämma till fläktens ljufhet, när den ljummad och med brutna vingar susar i granarna en morgon i maj. Det var icke förgäfves Runeberg så mången vacker morgon lyssnade på siskorna i skogen; han visste väl hos hvilka han skulle taga timmar i sång. Däruti gjorde han nu goda framsteg; men ett fattades ännu: den nordiska sången borde därjämte vara finsk. För detta ändamål tog han privata lectioner ej blott hos tallarna på stränderna af Ruovesi sjöar, utan äfven hos det nedrökta pörtfolket uppe i Saarijärvi, och hos andra lika skickliga lärare. Emedan nu dessa, som goda lärare pläga, hade sin egen method, så lärde de Runeberg den, och det var den episka. Den kunde han sedan aldrig vänja sig af med.» När så österbottningarne den 28 mars samma år på Kaisaniemi höllo en fest för Runeberg, föreslog Topelius skålen för honom i en dikt, däri först tecknas huru kan-tele hvilar förgäten i hyddan och de gamla barderna slumrat bort. Men likasom vandrarn med undran hör en nattlig vind från heden förtälja sagor för den brända s veden, så dagens släkte ser den värld det trott förgången i Kalevala än stå upp till lif i sången . . Det ljufva lugn, som dock med längtan blandas, den saknad, som i glädjen gråter än,