Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 det finska programmet.
den friska doft, som Suomis vårar andas,
den färg, med hvilken Suomis skyar randas,
o Runeberg, o skald, hvem gaf dig den?
Ur Kalevalas moar och ur Väinös bälte
den gamla runan lik, din sång ur drifvor smälte.
Skön är den gamla sången än, den friska;
lik evigt gröna granen är dess färg.
När våra fäder hört dess toner hviska,
de haft den kär, som skogen har sin siska,
och därför älske vi dig, Runeberg!
Vi-älske dig, ty uti dig den gamla sången
har lefvat upp och runan är ej än förgången.
Men det är som skulle Topelius ha känt att dessa
verser, hvilka han antecknar ha tillkommit »impromptu»,
ej tillräckligt klart uttryckt hans mening, likasom att
denna äfven kräfde en mer nationell form. Så
publicerade han redan den ii maj dikten Kantele, där
Lönnrot ställdes i bredd med Runeberg — Franzén tillkom
först 1860 — såsom verkande i samma anda: den ene
lindar en krans kring den döde runofaderns lockar, den
andra tar hans kantele från tufvan, stämmer strängarna
och begynner »nya runor, längtansfulla, kärleksrika,
underbara, himmelsblåa, silfverklara».
Blicka vi nu tillbaka, så finna vi huru intresset för
runosången väfver sig samman med alla de personliga
känslor som starkast dallra i hans hjärta. Först den
sonliga pieteten mot fadern-runosamlaren. Så känslan
för hembygden, representerad af Thorsörn. Vidare
vänskapen för Castrén, med hvilken han läser Kalevala
(2 : 357), Det uppslag han från denne får om sångens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
