national iteten. betydelse återljuder i en dikt (2 : 340), samtidig med Till Emma och sålunda på det närmaste förbunden med v kärlekslifvet. Jubelfesten inspirerar stycket Våra julidagar (2 : 368), där Väinämöinen och runosången hyllas såsom de första representanterna af andlig kultur i Finland. Den i hans själslif så starkt ingripande Hangola-episoden leder till att han i »ljungblommornas sextonåriga syster» ser en representant för »finska folkets poesi», sådan den på runans grund skall »upplefva i föryngrad gestalt» (2 : 359—360). Och under inflytande af kamratskapskänslan kommer slutligen hyllandet af Runeberg såsom runosångens återupplifvare. Men utgångspunkten är känslan af hvad hans folk behöfver för sitt bestånd, och slutpunkten i utvecklingen, Kantele, meddelas i tidningen detta hans folk. Hänförelsen för runosången är sålunda något som han i djupaste mening kan sägas ha lefvat sig till — men icke i form af sådana med reflexionens hjälp formulerade slutsatser, i hvilka »lifserf a renheter» hos vanliga människor resultera. Nej, det är öfverallt en skald som lefver sig till skaldeverk. Och dessa verk tendera allt mera att äfven till sin form närma sig runosången, på samma gång deras innebörd förallmänligas. När Sången år 1843 får sin slutliga runo meter-form, då blir äfven den gamla kvinnan något annat och mer: Runotar, finska folkets sånggudinna, hvars råd stammar från »det ädla Suomifolket» och sålunda gäller ej blott för diktaren själf, utan för hela den nationella poesin. Så har hans diktning 1111, till såväl innehåll som form, fått en klart uppfattad och med hela hans väsen