136 det finska programmet. Och denna religiositet står hos det finska folket i nära förbindelse med poesin. När han anmäler en öfversättning af sången om Klaus Kurck och liten Elin, kallar han denna »en af de skönaste och mest rörande sånger hvilka någonsin ljudit under sotad ås i Suomi. Det anslår oss så underbart att se den christliga romantiken bemäktiga sig den gamla runan, rikta dess blick uppåt och ingjuta i den en ny själ, mild, helig och kärleksfull, men tillika så barnsligt okonstlad, frisk och innerlig,' som en sång ur naturens eget bröst.» De sista orden i detta uttalande leda oss öfver till det samband Topelius ser mellan poesin och naturen. Den lefvande naturkänsla, som råder hos honom under dagbokstiden (2 : 244—253), tar sig många uttryck äfven i tidningen. Så skildrar han i en af Conturteckningarna med hänförelse nordens »ljusa, ljumma, ljufva junikväll i grön skog vid stranden af klara böljor, då Runebergs svanor sjunga på hvarje ström och kärlek, kärlek doftar som en fin ånga öfver kullar och fält och dal och sjö, flyktig, försvinnande och just därföre så rörande ljuf för sin flyktighets skull. Det går en fläkt af melancholie öfver nordens vår, det susar ett vemod i furornas kronor och blandar sin röst i vågornas brus vid insjöns stränder.» Men längre fram i samma teckning heter det å andra sidan: »Fåfängt skall jag för den, som icke engång stått på en grön kulle och sett ut öfver en blå sjö och ett land i vårdräkt, söka måla den friska, lefnadsglada och tillika högstämda känsla, som i ett sådant ögonblick fläktar fram öfver det unga sinnet. Själfva den finska folkvisan, annars så melancholisk i sina toner, slår an ett gladare spel, när den sjunger: »Minä seison korkialla