x.vnon autbtkn . vuorella, viheriäisessä laaksossa!» Höjder och sjöar inverka otroligt på ett folks lynne. Hvarföre äro savolaxare ett så poetiskt folk, och däremot österbottnin-garne, med ali deras friska, energiska kraft, ett så prosaiskt släkte? Knappt tror jag att Runeberg och Franzén, dessa söner af slätten, blifvit hvad de äro, om icke halfva deras ungdom stått under inflytande af en mera höjdrik natur.» Åter sålunda ett sammanställande af folkdiktningen och den svenskspråkiga sången, såsom båda påverkade af samma natur —■ den inlandsnatur som han själf under sina många färder mellan hemmet och Helsingfors lärt sig känna och älska. Och i samma Conturteckning läses ytterligare: »Reste Emma någonsin en ljum juninatt genom en ung löfskog, här och där med en hvit hägg eller en blommande rönn och med en insjös sakta plaskande böljor nära invid? — Huru glad var du icke då att hafva bortslumrat dagens hetaste timmar, för att med rätt friskt och lifligt sinne njuta af nattens behag. Ofta hände väl då att du lät den trötta hästen helt makligt gå, för det du ej hade hjärta att så hastigt åka förbi talltrasten, som sjöng sin lilla visa i en topp vid vägen. Jag erinrar mig så lifligt mången sådan natt, och huru jag engång med min reskamrat klättrade upp på det branta ödsliga Kangasvuori för att se solen gå upp. Stora beundrare af Tegnér den tiden, hade vi beslutit att hälsa »himmelens son» med denne diktares praktfulla solsång. Men när solen rann opp öfver det omätliga landet och skyarna skeno i sjöarna och daggpärlorna glimmade i lofven och det blef så förunderligt lifligt i skogar och marker rundt omkring — då hände sig så besynnerligt